Av allireza76 
Nu när jag har varit på semester i flera veckor har jag reflekterat över det här med stress. Det är som en sorts smittsam epidemi. Jag är rädd för att bli stressad. Mina medarbetare är rädda för stress. Mina barn anklagar mig för att stressa dem. Folk stressar över att de är stressade. Stress är överallt.
Och någonstans tycker jag att vi har börjat prata om stress som om det vore en läskig sjukdom som vi till varje pris måste undvika. Känner du dig stressad ska något göras åt det. Du ska andas på ett särskilt sätt. Meditera. Gå på yoga. Prata med en terapeut. Köpa ett tillskott. Ta en tablett. Optimera sömnen. Börja kallbada. Dra ner på jobbet. Hitta balansen. Det är nästan som att själva känslan av stress har blivit ett bevis på att något är fel.
Men stress är inte en sjukdom. Stress är en reaktion. Det är kroppens sätt att mobilisera när någonting kräver mer av oss. Pulsen går upp, uppmärksamheten skärps, energi frigörs och kroppen gör sig redo att agera. Det systemet är inte trasigt. Det är ett av skälen till att vi människor fortfarande finns kvar.
Jag menar inte att stress alltid är bra. Långvarig belastning, för lite återhämtning och en situation där kroppen aldrig riktigt får gå ner i varv kan få allvarliga konsekvenser. Men det är något annat än att säga att stress i sig är farligt.
Och jag undrar om vi ibland gör människor en otjänst när vi lär dem att bli rädda för sin egen stressreaktion. Jag känner att hjärtat slår snabbare. Jag tänker: Nu är jag stressad. Sedan tänker jag: Det här är inte bra. Och plötsligt har jag inte bara det som gjorde mig stressad från början. Jag har dessutom blivit stressad över att jag är stressad.
Vi har skapat stress i kvadrat.
Jag ser samma sak på arbetsplatser. En chef säger att det är mycket att göra några veckor. Någon säger att arbetsbelastningen skapar stress. Chefen blir nervös och börjar omedelbart prata om återhämtning, prioriteringar och psykosocial arbetsmiljö. Allt det kan förstås vara relevant.
Men ibland är den enklare sanningen: Ja, det är mycket just nu. Ja, det kommer att kännas ansträngande. Och nej, det betyder inte automatiskt att situationen är farlig.
Jag tror dessutom att det här riskerar att göra oss som chefer rädda för att utsätta våra medarbetare för normal ansträngning. Vi börjar nästan behandla känslan av stress som ett tecken på att kraven måste sänkas. Men att ställa krav, hålla deadlines, hantera motgångar, lösa svåra problem och ibland behöva springa fortare är en del av ett normalt arbetsliv.
Arbetslivet innehåller deadlines, konflikter, ansvar, osäkerhet, misslyckanden och förändringar. Ett liv helt utan stress skulle förmodligen också vara ett liv utan särskilt mycket ambition, utveckling eller ansvar.
Problemet uppstår när belastningen blir för hög för länge och vi saknar möjlighet att påverka, återhämta oss eller få stöd. Här vill jag också slå ett slag för autonomi. Ju mer mandat man har på jobbet över beslut, prioriteringar och deadlines, desto lättare blir det ofta att hantera en ansträngning.
Det är där vi borde lägga mycket mer av vår uppmärksamhet. Inte på att försöka eliminera varje stressreaktion, utan på att skapa förutsättningar för människor att klara ansträngning utan att den övergår i långvarig och ohållbar belastning.
Kanske behöver vi därför lära både våra medarbetare något lite annorlunda: Du kommer att bli stressad ibland. Det kommer att kännas obehagligt. Din kropp kommer att reagera. Och det är okej.
Frågan är inte alltid: Hur får jag bort stressen?
Ibland är den bättre frågan: Vad är det som kräver något av mig just nu – och klarar jag den belastningen?
Det är en ganska stor skillnad.